2021 års Kirke Ralph-stipendiat: Camilla Göransson

Att hennes konst väcker starka känslor och är omtyckt vittnar köpkraften om, trots att det i dagsläget enbart finns sex färdiga verk. Privatpersoner, från Stockholm till USA, en advokatfirma och en konstförening är några av de lyckliga ägarna av Camilla Göranssons åtråvärda verk. Men vad är grejen med dessa verk, som kombinerar en klassisk hantverksstil med rå öppenhet?

Hon har gjort en rivstart i konstnärskarriären som många företagare bara drömmer om. Alla tavlor har sålts inom ett dygn, och då visar prislappen ändå att det är en kulturarbetare som vet sitt värde. Marknadsföringen har huvudsakligen skett via sociala medier. På den svenska Facebooksidan ”Köp en tavla” var intresset stort och reaktionerna starka, där många vittnade om att de kände igen sig i hennes verk. På Facebooksidan ”Wierd Art Group” fick hon upp mot 9 000 gillamarkeringar och massvis med kommentarer. Hon beskriver det själv som en riktig kärleksbomb. ”Det känns som tusentals personer håller upp mig när jag faller”, säger hon om stöttningen från communityt. Och faller, det har hon gjort. Det är hanteringen av den psykiska ohälsan som kommer ut på duken när Camilla målar. ”Ofta är jag på en dålig plats när jag lägger ut en tavla.”

VILL INTE ATT DET SKA VARA FINT 

Den första tavlan hon lade ut var väldigt rå och vulgär, och många reagerade – även negativt. Det var ett väldigt personligt verk, men Camilla menar att det var skönt att veta vad folk känner. Det blir någon slags samhörighet mellan henne och de som regerar och kommenterar hennes konst. Konsten har hjälpt Camilla oerhört mycket, och genom den når hon fram till andra.

Camilla bor idag i Våxtorp tillsammans med sin dotter och sin sambo. I matrummet har hon sin ateljé. Hon har alltid haft en konstnärlig talang, men inte sett det själv. Det gjorde däremot andra och hon fick ofta penslar och målarmaterial som liten. Det var först i 14-årsåldern som hon började teckna ”på riktigt” och sedan dess har utvecklingskurvan gått spikrakt uppåt. Hon är autodidakt (självlärd) och tränade genom att teckna av andra verk, främst porträtt av människor och djur. De var väldigt fina, men det hände inte så mycket i dem. Camilla konstaterar självklart:

”Jag vill inte att det ska vara fint.”

På den tiden ritade hon det hon såg, men idag målar hon det hon inte ser. Det inre har fått komma fram. Resan dit var lång, och hennes mamma tyckte det var synd när Camilla inte målade och tog tillvara på sina styrkor. Själv såg Camilla bara vad hon inte var bra på. På skolans bildlektioner fick hon betyget F, vilket Camilla menar är ganska svårt att få. Det var helt enkelt för att hon inte gick dit. Det är svårt när någon säger vad hon ska göra – då vill hon bara göra tvärtom. 

FASCINERAS AV DETALJER

När hon väl börja teckna gick det i vågor. Hon kunde rita ett porträtt, vänta ett år och sen rita igen. Då var porträttet bättre, så hon hade en utvecklingskurva utan att teckna under tiden. Samma sak gällde måleriet. Dock tänkte hon alltid på skuggor och detaljer, och studerade det hon såg. Noterade hur skuggor föll och lade sig på olika material. Hon har alltid fascinerats av detaljer. Hon har även lärt sig hantverket genom att studera tutorials på YouTube.

När hon senare kom att börja arbeta med olja började det med dry brush tekniken, då hon inte helt vågade dyka in i att arbeta med olja. Tekniken innebär att man med en relativt torr pensel applicerar färg på en torr bottnen, vilket ger ett karaktäristiskt repigare utseende.

Efter en tid ville hon prova att arbeta med olja på mer klassiskt vis, nyfikenheten hade blivit för stark.

En känsla av att kasta sig ut, trots rädslor.

Hon köpte materialet men först efter ett halvår vågade hon prova. Då satsade hon däremot på allt eller inget – hon ville inte öva utan göra en tavla direkt. Det här med ”allt eller inget” är en inställning som återkommer ofta under intervjun. En känsla av att kasta sig ut, trots rädslor.

Målningarna har sin grund i foton som hon tar av sig själv, som hon sedan målar av. Eftersom hon lägger till och justerar ytterst lite när hon målar av det, måste hon planera ordentligt inför fototagningen så ljussättningen och alla detaljer blir som hon vill ha det i det slutliga verket.

KLASSISKT MANÉR, NYA TIDER

Något Camilla verkligen gillar med att arbeta med måleri är att det finns regler och krävs mycket teknisk kunskap; man måste förbereda canvasen och arbeta med färgerna på ett visst sätt för att det inte ska spricka samt fernissa det färdiga verket efter en viss torktid. Det grundliga arbetet ger en respekt för den historiska kunskapen och skapar en känsla av samhörighet med van Gogh och alla dessa stora konstnärer från förr.

”Det är ju nya tider”, skrattar hon när Daniel påtalar hennes klassiska stil som moderniseras med det explosiva innehållet.

En annan konstnär hon lyfter fram är Caravaggio*, som hon gillar väldigt mycket. Fascinationen lyser igenom hennes verk. Vid juryöverläggningen diskuterade vi liknelsen med just denna barockkonstnär, vars fingertoppskänsla för suggestiv ljussättning och ett vackert hantverk kontra dramatiskt innehåll går att se i Camillas arbete.

Hon tror att alla konstnärer har gemensamt att de är lite ”fucked up”. Det hör liksom ihop med kreativiteten. Ju mer hårdhet i livet man får uppleva, desto ödmjukare blir man. Det gör en sann mot sig själv. Men hon betonar att hon inte tror att man måste ha haft ett tufft liv för att vara en bra konstnär – men för att vara en bra konstnär måste du våga gräva i dig själv. 

”Jag har en så bra barockkropp”

Camilla Göransson

OMFAMNAR SITT MÖRKER

Vad gäller själva motivet brukar verket börja med något hon fastnat för kopplat till yta, som tyg. Alla som sett en målning med tyg av något slag på, kan nog fascineras över de som kan bemästra detta svåra motiv. Där har Camilla lärt sig genom att studera just hur de gamla mästarna målade tyg.

Här upphör dock ytan när det kommer till motiven. Det hon sedan målar är sitt undermedvetna. Hennes tavlor lär henne något nytt om sig själv, även om insikten och förståelsen kommer först senare. Mer än så kan hon inte säga. Hon föreställer sig att om hon skulle berätta om sin konst inför folk hade hon behövt säga att hon inte vet. ”Jag kan inte förklara det. Jag kan bara måla det.”

Alla verken har foton på Camilla som referensram. Nakenheten i verken syftar till att hon blottar sig med sitt konstnärskap. ”Jag har en så bra barockkropp”, konstaterar hon, tillsynes omedveten om vilket ljuvligt glatt och upplyftande citat det är, i en samtid där alla fotograferade kroppar ska vara perfekt retuscherade. Den mjuka, yppiga barockkroppen är man inte bortskämd med i olika motiv idag. 

Något som förekommer i två av verken är bålgetingar. Det finns många av dem mittemot fönstret där hon arbetar. Hon behövde ofta passera dem, och fann dem till sin förvåning snälla och lugna. Mycket har hon att tacka Carina Solöga och hennes bok ”Djurens språk”, som berättar vad olika djur symboliserar.

I den fick hon lära att bålgetingar innebär att inte agera under tvång, och står för livslust. Camilla gick från getingfobi till att tycka jättemycket om dem. Hon pratar entusiastiskt om hur hon skulle vilja fråga folk vad deras främsta osäkerhet är och måla den. Kanske kan vi göra en koppling till det här med att lära sig leva med psykisk ohälsa. Hur det kan gå från att vara något som kväver och tynger ned en, till att bli en del av sig själv med fördelar såsom skaparkraft. Idag omfamnar Camilla sin mörka sida och ser det istället som en revansch där hon kan använda sitt mörker i sitt skapande. Det äger inte henne längre, hon äger det. 

ELDEN FÅR HÄRJA FRITT

I skrivande stund arbetar Camilla med vad hon benämner som tvillingtavlor, som handlar om henne och en nära vän. När vi pratar om hennes oljemålningar och de tidigare teckningarna tycker hon att gråskalor är enklare att arbeta med än färg. Kanske är det så i livet också. Om man går omkring med ett mörker inombords, som många av oss gör, kan det vara en kamp att omfamna det varma, positiva och färgglada i livet. Det kräver en väldigt stor ansträngning att ta sig ut ur – eller lära sig leva med – psykisk ohälsa. Att använda sig av kulturuttryck kan bli något av en livboj för många. Att våga blottlägga sig och öppna sitt allra innersta, med allt vad mörker, ostädat kaos och ”Instagramovänligt” innehåll innebär, det kräver mod. Mycket mod, även om man inte alltid kan se det själv. 

Camilla tycker att hon mår ganska bra nuförtiden. Hela förra året var hon sjukskriven för depression och det var först då hon fick möjlighet att landa och börja sin resa inom sig själv. Nu är hon fullt bestämd på att hon inte ska hamna där hon var innan igen. Hon håller på att bryta sitt mönster och kan numera gå igenom dåliga dagar och känna att det blir bättre imorgon. Det är med hjälp av verktyg Camilla vill kunna hantera sitt mående med verktyg, inte längre med substans. Hon upplevde att medicinen jämnade ut, men kapade topparna för mycket.

Det är väldigt olika hur man upplever sin medicinering. Medan en del behöver det som en ”kur” och sedan kan fungera på ett hälsosamt utan medicinering, behöver en del gå på det under längre perioder eller resten av livet för att leva ett mer hälsosamt liv. Idag går Camilla inte längre på medicin och hon känner själv att hon kan skapa bättre när elden inom henne får härja fritt, både den positiva och den negativa elden.

FRAMTIDSPLANER

Camilla upplevde tidigare att hon fastnat i en offerroll och det var först när hon bröt sig loss från det som måendet och skapandet blev bättre. En ny värld öppnade sig. Genom det kunde hon hitta verktyg för att hantera sina känslor, när hon efter den välbehövliga sjukskrivningen behövde hitta ett sätt att ta ansvar för sig och sin dotter. Det var för mycket som stod på spel.

Idag säljer Camilla sin konst genom det enskilda företag som hon startade i maj i år. Förr i tiden avfärdade hon tanken på att bli konstnär, då det var så långsökt. Ser man inte folk som kan leva på det tror man inte att det går. Under intervjun blir det väldigt tydligt att hon har stora planer för företagets utveckling och från att bara sett hinder ser hon nu möjligheter. Boken ”The Secret” av författaren Rhonda Byrnes har spelat stor roll för att kunna hitta sin innersta kraft, men Camilla är tydlig med att det handlar inte bara om att tänka positivt – man måste själv jobba för det. Mindfulness och law of attraction har blivit en viktig del av Camillas vardag. 

Hon gillar mötet med kunden och tycker om att leverera verket personligen. Hon tycker också om att se var verket hamnar. Camilla uttrycker det själv som att tavlan väljer sin köpare, det är den som lockar in, det är inte hon själv som lockar köparen. Ett exempel på detta är historien om kvinnan som inte kunde släppa tanken på Camillas konst efter att ha sett den på Facebooksidan ”Köp en tavla”. Kvinnan hade gått tillbaka och kollat på den flera gånger om och blivit jättepåverkad av den. Dock väntade hon för länge och tavlan han säljas till en annan lycklig kund.  

Något vi i juryn reagerade på är att tavlorna är titellösa. Camilla berättar att hon hon inte vill leda folk till vad de ska tycka eller tolka. Det är helt enkelt upp till var och en att ha sina personliga upplevelser och tolkningar.

Det är upp till var och en att ha sina personliga upplevelser och tolkningar.

Under intervjun kan vi i juryn se tydliga och fina likheter med Kirke Ralph, som också hade planer på att vara konstnär på heltid och verkligen gillade mötet med människor. Camilla berättar att Kirke var ett av första namnen hon hörde talas om när hon flyttade till Våxtorp. För stipendiepengarna vill hon köpa bättre material och en linneduk på rulle att måla på. 

Camilla Göranssons egna konsthistoria har visat sig vara något i särklass. Hennes verk är inte bara ett vackert yttre med en makalösa skicklighet – det är mörkt, ärligt och gräver djupt, djupt ner i själen. Vi kommer med stor spänning följa Camillas konstnärskap!

Motivering:

Med en hantverksskicklighet värdig såväl stora barockkonstnärer som väletablerade konstnärer av vår tid, lyfter självlärda Camilla Göransson fram en klassisk stil. En mjuk barockkropp står i centrum i bilderna med mycket symbolik. Med öppenhet, råhet och oändligt mycket mod visar hon upplevelser av psykisk ohälsa. Ett ämne som länge varit tabu blir i Göranssons verk en befrielse att kunna betrakta. Med envishet, noggrannhet och en makalös känsla för detaljer, skapar hon verk som hugger tag i betraktaren.

Publicerad i Magasin Laholm vinter 2021

*Caravaggio och andra spännande konstnärer från förr kan du läsa mer om i kapitlet ”Trompe l’œil och konsthistorien i korthet” i Penseldrag. Om du inte redan är en lycklig ägare av denna bok kan du glad i hågen köpa den, bland annat på Bokhandeln i Laholm, och via Tekannan Förlag, och veta att du med ditt inköp samtidigt bidrar till Kirke Ralphs Minnesfond.

Läs här om 2021 års Kirke Ralph-stipendiat, Sussanne Snoeck!

Här kan du läsa om tidigare stipendiater!

Här kan du läsa ett äldre reportage om Kirke Ralph, medan han levde!