Jag är visserligen pappa och, en man. Alltså av manligt kön. Jag menar inte att jag är extremt manlig. Jag tror dock att jag har en del manliga sidor, men jag har också en del kvinnliga sidor och till dem brukar de mjuka värdena räknas. Nåväl. Denna krönika ska inte handla om manligt eller kvinnligt. Det ska handla om svårigheterna att ha en student i huset och att jag faktiskt också kan ha en åsikt om färger och om klänningar.
Det är studenttider hemma hos oss och hos drygt 300 000 andra hushåll i Sverige. Studenten verkar, för mig, ha pågått i en evighet. Det har varit Atlantis, Paladium, Boom Boom Room, Mårtensson. Det är 200-dagars. Det är 48-dagars. Ja, det ska firas och räknas ner var och varannan dag. Herregud vilken nedräkning det varit. Här hemma har det varit en taxifirma till olika evenemang, men det har det varit värt. Nu närmar vi oss slutet på en nedräkning som anstår en raketuppskjutning på Cape Canaveral. I går var det bal och sedan är det i stort sett bara själva studentdagen kvar.
Man tror någonstans att det ska flyta på och att det är studenternas tid. Tydligen blir jag också inblandad och det är genom frågor som kräver ett snabbt och framförallt rätt svar. Svarar man fel på en fråga så kan man lätt bli ”canceled”; eller utstängd, som man kanske hade sagt på svenska. Jag nämnde genuset man i början av denna krönika och nu ska jag komma in på vad jag menar med det. Som man får man ibland frågor av viss karaktär och ibland inte. De frågor man får är om man kan skjutsa till Boom Boom Room….eller för den delen hämta om det blivit för jobbigt att dansa eller om en swish. De frågor man inte får är huruvida grön klänning är bättre än vinröd och skulle man ändå svara på den frågan så kommer det en blick som är så vass som skaren i snön. Helst om man svarar fel. För tydligen finns det ett rätt svar och ett fel svar när det kommer till tycke och smak. En annan fråga man försöker tränga in ett svar i är om det ska vara extensions eller inte och om det ens är snyggt med just den färgen på extensions eller om det ens är rätt nyans. Man kan få frågor som kräver ett snabbt och framförallt rätt svar. I går fick jag en tydlig och rak fråga kring ögonskugga och vilken nyans som passade till klänningen. Jag svarade genom att klia mig lite i skägget och titta på färgpaletten för att sedan bestämma mig för en brun och bronsaktig nyans. Studenten tittade misstänksamt på mig och ställde samma fråga till min fru och efter hennes svar förstod jag att jag hade svarat rätt. Min fru sa nämligen, oberoende av mig, samma nyanser. Det kändes som en seger i paritet med att vinna en serie i fotboll efter 22 långa omgångar. Jag har ändå en viss känsla för det här med färger och former och vad som passar ihop och inte. I alla fall tycker jag det själv. Ögonskuggsvalet gav mig självförtroendet att säga det. Idag var det dags för en åsikt om lösögonfransar. Det fanns endast ett svar och det var att det var snyggt. Man kan tro att det är en ofarlig fråga att svara på men det är det verkligen inte. Hade studenten varit missnöjd och jag sagt att det var snyggt så hade mitt omdöme varit helt fel. Nu tyckte vi båda att det var snyggt så min kommentar var dessbättre rätt och riktig. Alltså på riktigt. Varför ställa en fråga till en pappa om hans dotter. Min dotter är alltid vackrast. Punkt.
Sedan är det detta med foto och fotovinklar. Jag har för guds skull tagit foto goda nog att publiceras i såväl Hallandsposten som i Laholms Tidning. Men att ta ett porträttfoto inför en studentbal på en vacker dotter är inte gjort hur som helst. Man kan tro att det bara är att hålla upp telefonen och trycka av. Så enkelt är det absolut inte, utan här handlar det om millimeterprecision i lutning och vinkel på telefonen. När bilden väl är tagen så är det inte bara att lägga upp i sitt flöde på något socialt forum. Bilden ska ju granskas först och eftersom jag tydligen inte kan ta bilder så blir mina aldrig godkända. Att lära sig att ta bilder som håller för 2023 är för mig ett oöverstigligt berg. Det är för mig övermäktigt att få godkänt av en 19-åring när det gäller att ta ett foto. Jag lägger mig ner platt och låter andra sköta fotograferandet.
Det är andra gången vi har student i vår familj. Det är dags att flyga själv för min yngsta dotter och det är ofantligt svårt att fatta. Vi satt i den där grässlänten för tre år sedan och nu är det över. Vi satt på BB för inte alls länge sedan. Vi började skolan, mellanstadiet, högstadiet, tog körkort, och vi vabbade. Vi slängde igen dörrar med en smäll och vi kramades. Det har varit glädje, stress, oro och alla känslor som ibland kommer på en och samma gång. Det kom dessutom en pandemi i vägen för dessa stackars ungdomar. Nu är det deras tid och vi ska sjunga om studentens lyckliga dagar och vi ska skåla i champagne och vi ska fälla en glädjetår och vi ska skratta och vi ska skämta och vi ska…vi ska…vi ska ha så kul. Vi ska framförallt lyssna igenom den där låtlistan som min student och hennes tre närmsta kompisar satt ihop. Det är en salig blandning av låtar vill jag lova. Joddla Med Siv, Bolaget, Fröken Snusk, Darin, Journey, Arvingarna, ABBA, Ted, AC/DC, Hasse och till och med Ronny och Ragge. Studentfesten kommer att bli lång och rolig. Det är jag säker på.Kul. Läskigt. Härligt.
Jag vill önska min älskade dotter ett riktigt stort GRATTIS till studenten. Jag vill önska alla hennes vänner ett stort GRATTIS. Jag vill önska hennes äldsta och bästa vän Alva ett riktigt stort GRATTIS. Jag vill önska alla svenska studenter ett riktigt stort GRATTIS. Jag vill säga till alla mina elever som jag någonsin haft att jag ofta tänker på er och önskar ett gott liv.
