Han tog sina första årtag i Lagan som sexåring och han säger att han troligen känner till varenda sten i vattendraget och troligen också kört på varenda en. Detta är berättelsen om Staffan Larsson, som i hela sitt liv levt med båtar och skepp. Han mönstrade på ett lastskepp när han var 17 år och stannade i stort sett hela yrkeslivet ute till havs.
Staffan Larsson ler vänligt när han öppnar dörren till villan i Mellbystrand, där han bor tillsammans med sin familj. Nästa år fyller han 70 år och han får ibland fortfarande frågor om att hjälpa till på skepp. Han ler och säger att det borde tyda på att han gjort en del bra saker i mitt yrke.
– Ibland när jag ser båtar och skepp tänker jag att jag hade velat vara ombord. Det tyder ju på att jag haft ett jobb som varit bra för mig, säger Staffan Larsson.
Han växte upp i en konstnärsfamilj och hans mamma Jane Wåhlstedt är synnerligen aktuell just nu i och med Thomas Möllers film om henne. Staffans pappa hette Nils Larsson och även han var keramiker. De bodde i ett stort hus i Gamleby i Laholm och Staffan berättar att han troligen ärvt lite av mammas och pappas talang men att han aldrig odlat och utvecklat den ådran fullt ut.
– Jag älskar och påverkas av konst. Jag kan exempelvis inte bara gå förbi en skulptur utan jag måste stanna upp och titta på konstverket.
”Mamma Jane var bestämd över att han absolut inte skulle vara där”
Han gick i skolan i Laholm och inledde med att gå i den vanliga folkskolan för att sedan fortsätta upp i samrealskolan. Skolan var en tuff tid för honom och han var aldrig någon som var bra på fotboll eller någon annan sport. Dock hade hans roddäventyr på Lagan gjort honom stark. Han berättar att han inte riktigt förstod varför han alltid hävdade sig i uthållighetsaktiviteter på skolan, men kom så småningom på att det troligen berodde på att han utvecklat en ganska bra fysik i och med att han alltid var ute och rodde i Laholms-ån.
När skolan var över och det var dags att välja en väg i livet kom Staffans mamma med idéen att prova på sjön och sjömanslivet. Han hade själv tänkt sig att han skulle gå social linje i en tid då samhället präglades av det Staffan kallar “make love – not war-tiden”. Många valde just social linje, men mamma Jane var bestämd över att han absolut inte skulle vara där. Samtidigt hade familjen en bekant som jobbade på Johnsonlinjen, som var ett stort rederi med huvudkontor i Stockholm och med mycket trafik till Sydamerika.
Som 17-åring begav sig Staffan mot huvudstaden för en anställningsintervju med rederiet och för en ung kille som aldrig varit utanför Laholms gränser var bara detta ett stort äventyr. Gränsen för världen hade tidigare varit Hishult i öster. Hallandsås i söder och Halmstad i norr. Stockholm var stort men det Staffan fick vara med om senare var ännu större.
Från sina roddturer i Lagan kom han senare till hamnen i Göteborg någon gång på 1970-talet. Det rök och blixtrade. Det var båtar och skepp överallt och det kändes som ett enda inferno. Han mönstrade på båten M/S Canada, som var ett linjefartyg som skulle gå till Sydamerika. Han skulle få komma till Brasilien, Uruguay, Argentina och många andra exotiska platser.
– Jag trivdes från dag ett och det fanns något ombord på skeppen som passade mig.
Staffan Larsson berättar om en strikt hierarki och om en militärisk ordning ombord på skeppet och kanske passade det honom bra eftersom han lämnade ett ganska oroligt hem bakom sig. Ombord var allt förutsägbart och man visste vad man skulle göra och när man skulle göra saker. Han säger också att han aldrig någonsin varit rädd ute på oceanerna men stannar upp vid ett tillfälle då han faktiskt blev rädd.
– Det var en gång utanför Färöarna. Det var vågor på uppemot 11-12 meter. Båten gick rakt upp mot en våg och borrade sig sedan ned i vågdalen och ner i havet. Då var jag faktiskt rädd och jag trodde att min sista stund var kommen.
Staffan Larsson började sin sjömansbana genom att vara allra längst ner i hierarkin i ett maskinrum, men hierarkin var inget som var främmande för honom. Han växte upp i en tid då det var brukligt att buga för doktor Edén, läraren och prästen i Laholm så att hantera hierarkier var inget obekant för honom. Första resan Staffan Larsson gjorde ombord på M/S Canada gick från Göteborg till Kanarieöarna, där de skulle bunkra bränsle. På Kanarieöarna såg han en palm för första gången och det skulle bli mer och betydligt mer exotiska saker och platser han skulle få uppleva.
Började längst ned i hierarkin
Canadas första hamn efter att ha korsat Atlanten var Santos i Brasilien och Staffan berättar och drömmer sig tillbaka om ett fantastiskt bemötande och om alla vänner han fick. Han kommer ofta tillbaka till just Brasilien och folket där. Han var blond och det var exotiskt för brasilianarna. Han berättar att hela Brasilien var som ett enda stort Karsefors, där alla dansade. Han gillade rytmen, dansen och glädjen. Efter ett antal resor till Brasilien fick han också närmare vänner i landet. En av dessa vänner jobbade på en klubb i staden. Hon jobbade där för att finansiera sina studier och Staffan kom in där hon uppträdde. I lokalen satt en massa celebriteter. En av dem var den forne formel ett-föraren Emerson Fittipaldi.
Så småningom blev han också inbjuden till vännens hem och hon bodde på sjätte våningen, där hon levde tillsammans med sin mor. På vägen upp var Staffan tvungen att hälsa på alla som bodde under våning sex. Staffan minns tillbaka på det mötet och säger att många människor i landet var väldigt öppna och välkomnande.
”Det var en tid som få nu levande sjömän fått vara med om”
Staffan kallas för vissa i Laholm för “Faffe” och en dag, i samband med Karnevalen i Rio gick han längst Copacabana när någon skrek “Faffe!!!”, högt efter honom. Staffan vände sig om och fick se Laholms-kompisen Mats Olofsson sittandes i en bar.
– Det är märkligt hur livet kan vara tillfälligheter ibland. Hade jag kommit fem sekunder senare så hade vi troligen inte träffat varandra där och då.
Staffan Larssons liv har onekligen varit fyllt med tillfälligheter. Han är Laholms-grabben som började längst ned i hierarkin ombord på ett skepp och som efter ett antal turer över världens oceaner och en åttaårig utbildning så småningom hamnade högst upp i hierarkin. Den största delen av sitt liv har han varit maskinchef. Han pratar mycket om tiden ombord på fartyg under 1970- och 1980-talen Han säger att det var en tid som få nu levande sjömän fått vara med om. På Staffan Larssons tid lastades inte skeppen med containrar utan det tog betydligt längre tid att lasta. Därmed fick besättningsmännen en hel del tid över att uppleva de olika hamnarna. Oftast var det fem eller sex dagar i varje hamn så det fanns gott om tid att uppleva de olika ställena de kom till.
När Staffans skepp en gång på 1970-talet stannade i Buenos Aires i Argentina valde han och en av hans kompisar ombord att gå ut och se hur det var i staden. Tanken var att de skulle gå ut och se om de kunde köpa LP-skivor att ta med sig hem. När de gått en stund kom det en bil körande mot dem och ut hoppade två poliser. De tryckte upp de båda killarna mot väggen och satte en revolver mot ryggen på dem. Därefter blev de placerade i en fängelsecell tillsammans med tio andra européer. De fick sitta i cellen i 48 timmar utan mat och minimalt med vatten och ännu idag vet inte Staffan varför detta hände. De hade dock tur eftersom vaktmannen på Staffans skepp hade kontakter i staden och han löste på något sätt så att de blev utsläppta.
– I skolan och hemma hatade jag bruna bönor och fläsk, men när vi blev släppta fick vi just den rätten. Sedan dess älskar jag bruna bönor.
Han har brutit armen i japanska Kobe efter ett slagsmål. Han var i hamnen i Baltimore med lasten fylld med krigsmateriel i samband med 9/11 och han har drivit med ett skepp med maskinskada mitt ute på Atlanten. Han har dock aldrig velat mönstra av. Staffan Larsson kliar sig i huvudet och tittar ner i fotopärmen samtidigt som han säger att det inte varit lätt för dem där hemma. Han menar att det är de där hemma som fått ta det största ansvaret. Han säger att haven gjort att jag lämnat människor som jag bryr mig om ensamma.
– Jag har inte alltid mått bra när jag tänkt på dem där hemma. Jag separerade exempelvis från min första fru och en separation är alltid en tragedi, säger han.
En gång tänkte jag att jag skulle bli “landkrabba”
Från det första äktenskapet fick han sonen Ola och tillsammans med honom gjorde han en resa till sitt favoritland Brasilien. De upplevde fotbolls-VM tillsammans och i samband med den resan beskrev sonen att han aldrig upplevde det som att hans pappa var frånvarande. Istället blev det en fördel bland kompisar att kunna säga att hans pappa var ute på havet. Lite som typ Pippi Långstrumps pappa.
Staffans andra hustru heter Cecilia och de har döttrarna Sonja och Telma tillsammans. I hamnen i Båstad har familjen kvar lite kontakt med haven i och med att de har fritidsbåten där. Minnena Staffan har från haven är dock oändligt många.
– Jag är en gubbe som kan prata, säger han och skrattar.
Det kom ett telegram
Han jobbade som maskinchef i över 30 år, men en gång tänkte han att han skulle bli “landkrabba” och tog därför en anställning på reningsverket i Halmstad. Bland kompisar förekom det vadslagning kring hur länge han skulle vara kvar på land. Det blev ett år, sedan var han fast ute till havs igen. Han ville uppleva det fantastiskt vackra Eldslandet igen och han ville åter åka genom Magellans sund.
Vid ett tillfälle hade de gjort en resa över Atlanten och vidare till Saudiarabien. Han firade ett nyår i Iran och trodde att de skulle vända åter. Denna gång kom dock kapten Falk och beordrade dem att sätta kurs mot Hongkong. På vägen fanns det en del hamnar att passera och en av de värsta ställena han fick uppleva var Karachi i Pakistan eftersom det var väldigt smutsigt där.
– Vi gick iland där och tog en taxi. Så småningom hamnade vi på en strand där vi red. Jag hade ju ingen erfarenhet av hästar men det gick bra ändå.
Sämre gick det för taxichauffören som blev bjuden på svenskt snus av sjömännen. Chauffören hostade, fräste och trodde att snuset skulle sniffas upp i näsan.
Under resan mot Hongkong hade Staffan inte hört av någon hemifrån på mycket länge. Det var långt innan dagens kommunikationssamhälle och på sin höjd kunde man nå fram med ett telegram. Staffan som hade lämnat Laholm för att komma ifrån stöket hemma fick ett telegram från sin far med meddelandet att han skulle skriva hem.
– Det kändes konstigt att höra ifrån någon hemma och jag vet faktiskt inte varför min far skrev ett telegram. Han kanske saknade mig och ville höra något livstecken från mig.
För det mesta var livet till havs lugnt och skönt. Staffan fick massor av tid över till läsning och böcker fick de från Svenska sjömanskyrkan. I varje hamn där kyrkan fanns byttes boklådor ut och Staffan läste allt han kom över. Ibland var livet till havs spännande och märkligt. Som den där gången när Staffan Larssons skepp lade till i portugisiska Viana do Castelo. De skulle lasta en hel cirkus som skulle gå till England. Ombord steg bland annat några elefanter. Staffan fick lov att mata de stora djuren, men de gjorde också att han fick ett larm om maskinskada. De stora djurens kissande gick nämligen ned i länsgropen och kisset gjorde att larmet om att skeppet tog in vatten gick. Staffan skrattar åt händelsen och berättar sedan vidare att han en gång var helt vilse i japanska Tokyo.
– Jag gick där i staden och hade absolut ingen aning om var jag var eller vart jag skulle. På något sätt hade jag väl till slut hittat rätt väg, men där och då var jag helt vilse.
Staffan berättar att han hade tur och fick syn på en blond man som mätte resliga 190 centimeter. Det skulle visa sig vara en mässman ombord på samma skepp som Staffan var på och tillsammans hittade de så småningom rätt.
Livet till havs har varit Staffan Larssons liv och han berättar att det lärt honom mycket. En sak som livet ombord på fartyg lärt honom är acceptans. Ombord på skepp finns alla sorters människor och man måste kunna samarbeta med dem alla. Han menar att han träffat de flesta och att det viktigaste är att se människan. Det viktigaste är att lära sig om människor.
– Idag är det så mycket hat mellan människor och det gillar jag inte. Ombord på ett skepp fanns det bara en värld och där fanns ingen plats för hat eller att inte kunna samarbeta med någon.
Staffan Larsson tittar ut genom fönstret och konstaterar att snön fallit medan vi suttit och pratat bort ett antal timmar. Hans historier är fler och vi hade nog kunnat prata i flera veckor utan att historierna tagit slut. Jag som fått lyssna på Staffan Larssons historier tänker på vägen hem på det han sade om att acceptera alla oavsett vem man är eller vilken bakgrund man har. Jag tänker på att det är för mycket hat i världen och att man istället borde acceptera och reflektera över människor.
Läs gärna reportaget om Staffans mamma Jane Wåhlstedt: Jane Wåhlstedt och hennes keramik Reportaget var publicerat i Magasin Laholm våren 2022.
Läs också den artikel som var med på en utställning i Rådhuset: Jane Wåhlstedt Larsson – keramiker med konstnärliga ambitioner
