Strategiska trupprörelser
I slaget vid Genevad den 31 augusti 1657 var riksdrotsen Per Brahe befälhavare över de svenska styrkorna. Det var dock redan innan bestämt att den nyutnämnde överbefälhavaren Gustaf Otto Stenbock skulle överta befälet över hären efter striden i Genevad. De danska trupperna som hade deltagit i Genevad hade dragit sig söderut och befann sig på och kring Hallandsås.
Stenbock beslöt att angripa nordvästra Skåne från Småland. Med ca 5.000 man lämnade Stenbock Laholm den 7 september och anlände två dagar senare till Örkelljunga via Knäred och Markaryd. Anledningen till den manövern var att man ville försöka dra bort danska styrkor från gränsen mot Halland. En förlorad smärre sammandrabbning ledde till att Stenbock drog sig tillbaka till Halland via Fagerhult och Markaryd. Han hade fått reda på att danskarna åter var på väg in i Halland, nu under befäl av Fredrik III själv. Fredrik var missnöjd med att den danska hären, under ledning av Axel Urup och Fredriks halvbror Ulrik Christian Gyldenlöve, hade misslyckats med att inta Halmstad så nu skulle kungen själv ta tag i det.
Därför slog svenskarna läger i Knäreds kyrkby natten mellan 2 och 3 oktober. Danskarna däremot tog ingen rast och tidigt på morgonen den 3:e hade de gått över Lagan och befann sig närmare Kattarp än den svenska hären gjorde.
Stenbock hade för avsikt att ta sig till Halmstad för att stoppa danskarna innan de kom fram till staden. Det gällde bara att ta sig förbi vägskälet i Kattarp innan fienden kom dit. Rapporterna från utsända spanare indikerade att de svenska trupperna skulle hinna, även om de övernattade innan de tog sig till Kattarp. Därför slog svenskarna läger i Knäreds kyrkby natten mellan 2 och 3 oktober. Danskarna däremot tog ingen rast och tidigt på morgonen den 3:e hade de gått över Lagan och befann sig närmare Kattarp än den svenska hären gjorde. Då Stenbock på morgonen lämnade Knäred med sina trupper anade han inte att danskarna hade tagit sig över Lagan och att ”strid var omedelbart förestående”.
Kattarp
”Man tågade utan att ana oråd helt lugnt fram, och under marschen uppstod en stor lucka mellan artilleriet och infanteriet, varigenom den förra kom i en tämligen isolerad ställning”. Då härens avantgarde, under ledning av Gustaf Banér, kommit in i Kattarp passerades Kankesjön, belägen precis söder om vägen, och en knapp kilometer längre fram tog sig den lilla truppen över bäcken mellan Norra Kattarps sjö och Gatesjön. ”Då ryttarna red upp för den lilla backen väster om bäcken, möttes de av en oväntad syn. På slätten nedanför stod hela den danska hären och dess avantgarde ryckte nu fram mot svenskarna”. Dessa blev helt överrumplade och förvirrade. ”Utan att avvakta officerarnas order avlossade svenskarna utan någon ordning sina karbiner och tog därefter brådstörtat till reträtten”.
”Vägen mellan Gatesjön och Kankesjön gick i en dalgång och där mötte de flyende svenskarna sin huvudtrupp”
Vägen mellan Gatesjön och Kankesjön gick i en dalgång och där mötte de flyende svenskarna sin huvudtrupp. I den trånga dalgången var det svårt att få någon ordnad linje uppställd. Den högra flygelns ryttare greps också av panik och flydde. I sin rapport till Karl X Gustaf skrev Stenbock att ”de handlade så lättfärdigt […] som jag näppeligen tror ryttare ha värre ha kunnat göra”. ”Endast ett par skvadroner höll stånd mot fienden, men då danskarna med kraft högg in, måste även dessa gå tillbaka”. Från den lilla höjden väster om bäcken ”kunde det danska befälet överblicka situationen inne i defilén, och allt fler danska ryttare sändes fram för att deltaga i förföljandet”.
Vad som räddade situationen för svenskarna var att ”Stenbock i all hast kommenderade major Dan Preuss att med 200 musketerare och 4 trepundiga kanoner taga ställning på den betydliga höjden norr om defilén”. En annan bataljon ställde snart därefter upp sina kanoner bredvid och en tredje avdelning med kanoner ställdes upp på en höjd strax öster om Kankesjön. Fredrik III fortsatte förföljandet ett tag till men eftersom passagen mellan sjöarna var mycket trång och danskarna där utsattes för eldgivning både framifrån och från höjden norr om vägen gav kungen order om att kavalleriet skulle dra sig tillbaka. Därefter skedde inget anfall från någon sida, ”utan man inskränkte sig till kanonad, vilken fortfor till mörkrets inbrott”.
”Det förvånade Stenbock att danskarna inte hade försökt attackera de svenska kanonerna. Det hade de kanske gjort om de hade behövt men inte heller för danskarna var det ”vidare lockande att låta det komma till allvarsammare strid inne i denna besvärliga terräng”
Det förvånade Stenbock att danskarna inte hade försökt attackera de svenska kanonerna. Det hade de kanske gjort om de hade behövt men inte heller för danskarna var det ”vidare lockande att låta det komma till allvarsammare strid inne i denna besvärliga terräng”. Danskarna hade egentligen redan vunnit slaget redan från början. Eftersom de hade ställt upp sina trupper i slagordning på slätten var det praktiskt taget omöjligt för svenskarna att vinna.
Bildtext: Detta var det stora vägskälet i Kattarp i hundratals år. Här sedd från Knäredshållet med vägen mot Laholm till vänster och vägen mot Halmstad till höger. Platsen är belägen ca 500 meter öster om Kankesjön och det var här det svenska avantgardet tog till höger för att ca 3 km längre fram få syn på de danska trupperna. Slaget utspelade sig längs denna sträcka. I olika beskrivningar av slaget framstår det som att vägskälet var i västra Kattarp och det var det kanske i praktiken för trupperna vid det tillfället. Detta är dock det officiella vägskälet.
”Stenbock anmärkte med bitterhet, att de sårade ryttarna hade blessyren i ryggen”. Det förargade även Karl X Gustaf när han fick reda på det. Skottskador i ryggen betyder nämligen att man blivit beskjuten när man flytt.
Resultat av slaget
De officiella svenska förlusterna var 68 stupade, 63 sårade och 43 tillfångatagna. ”Stenbock anmärkte med bitterhet, att de sårade ryttarna hade blessyren i ryggen”. Det förargade även Karl X Gustaf när han fick reda på det. Skottskador i ryggen betyder nämligen att man blivit beskjuten när man flytt. De stupade svenskarna begrovs norr om Uddaredssjön, ca tre km öster om slagplatsen, och danskarna begrovs i Evabyggets äng inte så långt från Lagan, på en plats som sedan dess kallas krigskyrkogården eller bara kyrkogården.
Även om förlusterna var ungefär lika stora på båda sidorna är det ingen tvekan om att Danmark vann det slaget. Den danska hären hade fri väg både till Laholm och Halmstad. Den svenska hären, som led svårt av proviantbrist och utmattade soldater och hästar, drog sig tillbaka till Småland. ”Den halländska landsbygden var förlorad, och hären såg sig inskränkt till att försöka försvara den gammelsvenska gränsen”.
Det varade inte så länge för redan 24 oktober lämnade de danska trupperna Halland igen och gick in i Skåne, som än så länge var danskt. Fredrik III, som lyckats så bra i Kattarp, skulle snart få större problem med svenskarna. Samtidigt som han var framgångsrik i södra Halland så var Karl X Gustaf detsamma i södra Danmark. Han firade triumfer på jylländsk mark och genomförde därefter den famösa vandringen på isen över de danska Bälten. Det slutade med att Karl Gustaf kom hela vägen till Köpenhamn vilket ledde till freden i Roskilde den 26 februari 1658, då inte bara Halland utan även Skåne och Blekinge m.fl. provinser blev svenska och är så än idag.
Text: Kent-Ove Bengtsson
Foto: Ulrika Träff
Källor: Arthur Stille. Fälttåget i Skåne och Halland 1657.
Höksbladet 2013.
Vill du veta mer kan du läsa om Slaget vid Genevad här!
