Belägringen av Lagaholm
Efter att Halland hade blivit svenskt på 30 år efter freden i Brömsebro 1645 hade Danmark suktat efter att återta den förlorade provinsen. Under sommaren 1657 hölls ett ställningskrig på och kring Hallandsås mellan de båda ländernas arméer, avbrutet av ett och annat mindre slag, bl.a. vid Rebbelberga norr om Ängelholm. Den 13 augusti lämnade de svenska trupperna Skåne och drog sig in i Halland. Danskarna följde efter och gick över gränsen 18 augusti med en här bestående av drygt 6.000 soldater, vilka bl.a. hade med sig 12 mindre och 4 större kanoner. Hären tog sig via Våxtorp och Vallen till Edenberga och slog läger där. Därifrån gjordes redan samma dag diverse utfall mot Laholm och den 19:e tog sig åtta danska kavalleritrupper över Lagan i närheten av Laholm. Det hade varit en torr sommar så Lagan var relativt enkel att ta sig över.
Den torra sommaren bidrog väl också till att de svenska trupperna vid Laholm vid detta tillfälle hade ont om foder till hästarna som blev allt mer utmattade. Riksdrotsen Per Brahe, som då var befälhavare över de svenska trupperna i södra Halland, ansåg att det under rådande omständigheter var alltför riskabelt att bli kvar vid Laholm så han beslöt sig för att trupperna skulle dra sig mot Nissan och där invänta förstärkningar. Den 20/8 lämnade den svenska hären sitt läger vid Laholm.
Dagen efter sände den danske befälhavaren Axel Urup 500 infanterister mot Laholm och fann att de svenska trupperna övergivit sitt läger. På kvällen kom Urup själv dit och förde sina trupper tätt intill Lagaholms slott. För att erövra fästningen placerade danskarna ”genast ett par batterier så, att de redan på morgonen den 22 augusti kunde börja beskjutningen”. Johan Wäsenberg, som var tillfällig kommendant på Lagaholm, ”satte sig till kraftigt motvärn och öppnade livlig eld mot arbetarna i löpgravarna”. Urup lät slå en bro över Lagan och kunde därefter mycket enklare sända trupper över ån. Urups närmaste man Ulrik Christian Gyldenlöve, som var s.k. oäkta son till den tidigare danske kungen Christian IV och således halvbror till Fredrik III, gick den 26/8 tillsammans med 800 ryttare och 200 dragoner över Lagan och tog sig nästan fram till Halmstad. Truppen återvände dock till Laholm.
Då svenskarna hade dragit sig tillbaka från Skåne två veckor tidigare insåg befälhavaren Per Brahe att den danska armén skulle följa efter in i Halland. Eftersom Brahe antog att de danska trupperna var betydligt starkare än de svenska ”fann han det nödigt, att trupper från andra håll drogs ned till Halland”. Den 28/8 hade han tillgång till regementen från Uppland, Östergötland, Småland, Närke/Värmland, Skaraborg, Södermanland samt Västmanland; totalt ca 6.000 soldater. Samtidigt anslöt den nyutnämnde överbefälhavaren Gustaf Otto Stenbock till hären men Brahe behöll befälet.
”Avsikten med den svenska frammarschen var närmast att tvinga fienden att upphäva belägringen av Laholm”
Genevad
Kl. 6 på morgonen den 31 augusti lämnade den svenska armén Halmstad och marscherade söderut. ”Avsikten med den svenska frammarschen var närmast att tvinga fienden att upphäva belägringen av Laholm”. Vid middagstiden hade man passerat Eldsberga kyrka och befann sig precis framför Genevadsån och den bro som ledde över ån. Eftersom Brahe antog att fienden befann sig i närheten och att denna inte skulle låta svenskarna gå över bron utan motstånd vågade han inte utan vidare låta hären gå över bron. Han beordrade därför halt och sände ut en kavalleriavdelning som förtrupp över ån. Själva bron lät han besätta med 350 infanterister, under ledning av Hargen. Den övriga delen av hären intog slagordning på höjderna norr om ån; från höjden nordost om bron, via Fladje och vidare till Tönnersa i väster.
”I gryningen den 31:e sändes en dansk kavalleriavdelning fram för att rekognosera och då truppen kom fram till höjden vid Daggarps lid söder om Genevad upptäckte den hela den svenska hären stå uppställd norr om Genevadsån”
Dagen innan hade Urup upphävt belägringen av Laholm och gått över Lagan. Danskarna hade emellertid inte med sig hela hären; kvar i Laholm fanns 200 man samt det grova artilleriet. I gryningen den 31:e sändes en dansk kavalleriavdelning fram för att rekognosera och då truppen kom fram till höjden vid Daggarps lid söder om Genevad upptäckte den hela den svenska hären stå uppställd norr om Genevadsån. Urup lät då sin här rycka fram och ställa sig söder om ån, troligen ”ungefär parallell med den svenska” hären. Danskarna stod lite högre än svenskarna eftersom terrängen söder om ån är något högre än på den norra sidan.
Det var inte Urup utan den mer stridslystne Göldenlöve som tog initiativ till strid. ”Han sände fram 500 man till häst under major Geveke och följde själv efter för att deltaga i anfallet. Detta riktades mot den styrka som under Hargen höll bron besatt, framför den svenska vänstra flygeln. Hargen blev därefter hårt ansatt, och Brahe fann sig därav föranlåten att föra sina trupper längre fram mot ån för att därigenom komma den anfallna avdelningen till hjälp. Gyldenlöve rådde ivrigt, att man skulle göra ett kraftigt försök att gå över ån och på allvar anfalla svenskarna, men Urup, som ansåg detta vara vådligt, beslöt att bliva stående och endast med artilleri och infanteri oroa fienden”. ”Striden mot Hargens avdelning fick den utgång, att svenskarna, som fann det hårt att hålla ställningen, drog sig över på norra sidan och brände bron”.
Då den svenska linjen slutligen ryckt fram till ån och det danska fotfolket började mattas beslöt Urup att gå tillbaka och då var klockan omkring tio på kvällen. Troligen berodde reträtten på att ”Urup fruktat för att svenskarna under skydd av mörkret skulle kunna gå över ån vid dalgången söder om Tönnersa och därefter möjligen förbi hans vänstra flank komma fram och avskära honom den fria förbindelsen med Laholm”.
Därefter, ungefär vid fyratiden på eftermiddagen, började eldstriden. Enligt Brahe ”skall svenskarna härvid ha varit i fördel, då den rådande nordanvinden drev röken mot danskarna; dessa senare stod för övrigt så högt, att deras skott mestadels gick över huvudet på svenskarna”. Det var främst infanteriet som deltog i eldstriden; efter anfallet mot bron användes inte det danska kavalleriet alls eftersom det riskerade att bli alltför utsatt då ”svenska musketerare ryckt ända fram till åbädden och elden från det svenska artilleriet var mycket häftig”.
Resultat av slaget
På den svenska sidan dödades en kapten, en underofficer och ca 20 meniga medan omkring 100 sårades. Av danskarna var det ungefär 60 som dog och 50 som skadades, alla tillhörande infanteriet.
Den danska hären gick under nattens lopp tillbaka till Laholm, belägringen där upphävdes, lägret stacks i brand och i gryningen den 1 september gick man över Lagan. Senare samma dag intog Per Brahe Lagaholm. Den danska hären var fortfarande troligen minst lika stark som den svenska men trots det valde Urup att lämna Lagaholms slott och Laholm. Den 2 september slog danskarna läger söder om Stensån vid Östra Karup, i avvaktan på nya anfallsförsök.
Text: Kent-Ove Bengtsson
Källa: Arthur Stille. Fälttåget i Skåne och Halland 1657.
Vill du veta mer? Här kan du läsa om Slaget vid Kattarp!
