Naturen och universum - inspiration för Eva och Bengt

Eva Jagrells författarskap sträcker sig över 50 år. Hon har nyligen givit ut sin 14:e bok och den har fått namnet Hemliga Hulda. Möt Eva och hennes livspartner Bengt Forssberg.

Solen står ganska lågt över taken i Laholm. Träden har släppt sina löv i en magnifik färgprakt. I det låga lilla rosa huset på Vingesgatan bor Eva Jagrell och hennes man Bengt Forssberg. På innergården ligger den röda katten och myser i en av utemöblerna och bredvid sitter duvor och kuttrar i en bur. Det är en levande och prunkande innergård full av liv från växtlighet och djur. Hunden Madonna tar emot med viftande svans och Eva och Bengt ler välkomnande. Bengt är konstnär och Eva är författare. De har levt tillsammans sedan slutet av 1970-talen och från början av deras relation har de också samarbetat. Bengt kramar om Eva och konstaterar att deras första bok tillsammans kom ut 1981 och heter Ögonen vägrar ljuga. På lampan sitter en rödhake i trä och på bordet står åtta små vegetariska smörgåsar formade till hjärtan och det doftar från köket av nybryggt kaffe. Det är här konstnärsparet Bengt Forssberg och Eva Jagrell bor.

– Jag skriver och Bengt illustrerar mina böcker. Den första boken vi samarbetade kring kom 1981 och givetvis kan vi kritisera varandra, men oftast är vi överens och respekterar varandras arbete, säger Eva.

Eva, Bengt och Madonna hittar energi i den pittoreska innergården.

Både Eva och Bengt tillhör den skara laholmare som kanske mest förknippas med kultur och samhällsengagemang. De har engagerat sig i antikärnkraft på 1970-talen, varit aktiva i FN-föreningen och tillsammans har paret haft utställningar, workshops och skrivarskolor. 2020 instiftade Eva till och med ett eget stipendium som heter Fröjdstipendiet. Det ska gå till någon kvinna som spridit fred, frihet och fröjd till andra. Det kan också gå till en kvinna som på något sätt varit en förebild för andra.

Första boken kom 1975 – Dansa min själ

Eva Jagrell föddes i Helsingborg och växte upp i en trygg miljö vid Gustaf Adolfsskolan i Helsingborg. På Bjäregatan i Helsingborg finns till och med en hyllning till henne i form av en skylt och ett utdrag från en av hennes dikter. Till viss del finns den skånska dialekten kvar hos Eva och även kärleken till staden. 1969 flyttade hon dock till Laholm och bosatte sig då vid Violvägen och fick också sin första lärartjänst på Lagaholmsskolan. Skolan byggdes 1968 så den var vid denna tid helt nybyggd.

– Det var min första lärartjänst och jag undervisade i historia och religion. Jag läste till svenskan lite senare, säger hon.

Skrivandet har alltid funnits i Eva Jagrells liv. Hon gav ut sin första bok 1975 och den hette Dansa min själ. I början fick hon mycket stöttning av den skånska litteraturtungviktaren Helmer Lång, men hon samarbetade också med andra. Carlos Anahuati-Agi illustrerade exempelvis hennes första diktsamling och Kenth Olsson tonsatte någon av hennes tidigare dikter. Eva Jagrell finner ofta inspiration i naturen och från religionen.

– Jag hittar också mycket inspiration i att dansa och att rocka loss, säger hon med ett leende och fortsätter:

– Jag har alltid sökt efter svar och funderar ofta över hur allt började. Jag funderar över måne, sol och stjärnor och den värld vi blivit födda till. Jag tycker också att jag och Bengt inspireras av varandra, säger Eva och berättar vidare kring hur hennes besök på tystnadsretreat också väcker en skaparlust.

– I tystnaden sätts ofta något igång och mitt skrivande tar ofta fart när jag varit på sådana retreater.

”Jag hittar också mycket inspiration i att dansa och att rocka loss”

När Eva Jagrell kom till Laholm var hon gift med läraren Bernt Åkesson, men det förhållandet tog så småningom slut. Hösten 1978 begav hon sig till Stockholm för en kurs för Länsskolnämndens räkning i sex och samlevnad. Hon bodde över hos sin väninna Ingrid. De bestämde sig för att gå ut och dansa. Där i vimlet på en jazzklubb på Söder satt Evas stora kärlek. Det var Bengt. En stockholmare med ett stort idrottsintresse och med en GIH-utbildning i bagaget. Tre år senare bodde paret tillsammans på Vingesgatan och i en barnvagn låg deras dotter Liv. Eva hade jobb på Lagaholmsskolan medan Bengt jobbade som idrottslärare i Örkelljunga, med något gästspel på Skottorpsskolan och också den numera nedlagda Mellby skola.

Att Bengt skulle bli konstnär var en ren slump. 1975 var han i Dalarna och tittade ut över en vacker naturvy. Han tänkte att han skulle vilja måla av den. Det föll sig så väl att det allra första alstret blev riktigt bra och därmed fortsatte hans skapande. 1979 satte han sig i sin blå Volkswagen-buss. Målet var satt till Laholm, där Eva bodde i ett hus som hennes mor för övrigt hade gråtit över när hon köpte. Evas mamma ansåg att hennes dotter var för ohändig för att äga ett hus och kanske övermäktigt att ta hand om. Dessutom i en tid då samhällsnormen ansåg att en kvinna behöver en man för att klara sig. Om Evas mamma grät över husköpet så kom det säkerligen en och annan glädjetår när Bengt och hans VW-buss parkerade på Vingesgatan. Han har också fortsatt sitt skapande och tillsammans med sin livspartner haft diverse utställningar och vernissage runt om i landet. De har åkt runt och läst dikter och visat sin konst och Bengt har också haft med sin gitarr ibland. Någon gång har han till och med tonsatt Evas dikter.

– Jag älskar när Bengt tonsätter mina dikter, säger Eva.

Att hitta inspiration är en viktig del för en konstnär och ofta är det små detaljer som sätter igång skaparlusten hos Eva Jagrell. En kungsfiskare på en gren i Lagan satte igång Året då Lagan steg. Humlan på verandan gav inspiration till den senaste boken Hemliga Hulda. Naturen ger onekligen både Bengt och Eva uppslag till konst, men även som en helande kraft.

– Det var under en period då det var jobbigt på skolan. Jag fick rollen som lokalombud och fick sitta med på löneförhandlingar. Jag tyckte det var riktigt jobbigt och då gav promenaderna längs Lagan mig ny kraft och energi, säger Eva och fortsätter:

– Lagan, eller Moder Lagan som jag vill kalla den, ger mig också stor inspiration till att skriva.

15 böcker känns mer jämnt

Bengt kopplar Madonna och det är dags för en liten kvällspromenad innan han ska bege sig till kvällens motion, som består av volleyboll. Han ger sin livspartner en kram och ger sig ut i höstskymningen. Eva tittar på bordet där hennes 14:e bok ligger. Den heter Hemliga Hulda. Hon har inte tänkt att sluta skriva. Hon har istället planer på fler böcker.

– 15 böcker känns mer jämnt så jag vill nog fortsätta att ge ut minst ännu en bok, säger hon.

– Kanske en diktsamling med nya dikter från Laholm, Aten och Sydafrika. Eller någon ny sannsaga från Vingesgatan om något skulle dyka upp, säger Eva lite hemlighetsfullt.