Ebbaredsstugan uppfördes senast 1824 i byn Ebbared i Veinge skogsbygd. Huset kan vara äldre än så men 1824 är årtalet som är inristat i Högstugans stackarebjälke. Jämte årtalet står initialerna HNS IAD, vilket står för bonden Hans Nilsson och hans hustru Ingegärd Andersdotter som då bodde i huset med sina barn, vilka så småningom blev fem till antalet. De hette Johannes, Bengt, Johanna, Anders och Olof. Huset de bodde i är en, för de sydsvenska skogsbygderna typisk, sydgötisk ryggåsstuga, försedd med ett härbre på ömse sidor. Gården hade även tre uthuslängor, bestående av stall och loge m.m. och tillsammans utgjorde byggnaderna en fyrlängad gård. Högstugan är byggd med liggande timmer och torvtak medan härbrena har stående panel av ek samt halmtak.
Stackarebjälken/tiggarebjälken var gräns mellan kätten (köket) och stugan samt stoppmarkering för de tiggare som kunde tänkas gästa stugan. Tiggare kunde både få en bit mat och husrum över natten men de blev inte ofta släppta förbi bjälken. Den öppna spisen var både matlagningsplats och husets enda värmekälla. Värmen spreds in i stugan med hjälp av en järnkakelugn som satt utanpå spismuren och som eldades inifrån spisen.
Nästan alla möbler som idag finns i högstugan är de som familjen hade för 200 år sedan. Högstugan var matrum, sovrum, vardagsrum och i viss mån arbetsplats. På vintern befann man sig inte mer än nödvändigt i de ouppvärmda härbrena men när det var tillräckligt varmt kunde härbrena användas både som sov- och arbetsutrymmen. Textilslöjd, som man mer eller mindre ägnade sig åt i alla gårdar, utfördes i högstugan vintertid och kanske i kistkammaren/vävstugan under sommaren. I övrigt var härbrena framför allt förvaringsutrymmen för allt möjligt, inklusive mat.
Syskonen Hansson, ”Hansingarna”, förblev alla ogifta och bodde kvar så länge de levde. Äldste brodern Johannes skaffade sig en fästemö vid ett tillfälle men hans yngre bröder såg mest nackdelar med ett äktenskap för honom så de tvingade honom handgripligen att avstå från det. Med fem vuxna syskon och med modern ännu kvar i livet blev det trångt om saligheten i stugan och någon gång i mitten av 1800-talet flyttades järnkakelugnen över till västra härbret så att en del av familjen kunde bo där även vintertid. Det var ganska vanligt att man gjorde så i dylika hus vid den tiden.
År 1900 levde bara Johanna och Olof och då sålde de gården till en annan familj och i köpekontraktet fastslogs att de fick bo kvar på undantag livet ut. 1913 levde varken Johanna eller Olof och då byggdes en modernare bostad på gården. Den gamla mangårdsbyggnaden blev därmed övergiven och 1915 köptes den av arrendatorn på Laholms Kungsgård August Andreasson och hans bror Gottfrid, arrendator på Bonnarp. De ville nämligen ha en sommarstuga i den gryende badorten Mellbystrand och de tyckte att stugan i Ebbared kunde passa bra för det ändamålet. Den plockades ner och flyttades från skogsbygden till havet.
1919 ville bröderna dock avyttra stugan och då köpte Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening byggnaden och flyttade den till Laholms stadspark. Köpet gällde ”befintlig högstuga med samtliga i densamma varande husgerådssaker och inventarier”. Föreningen hade bildats 1917 och hade ett ombud vardera för socknarna i Höks härad. I stadgarna stod att man skulle ”verka för bevarandet av gamla minnen och kulturvärden”. Denna uppgift kunde bäst ”främjas genom ett ortsmuseum där man kunde sammanföra minnen från framfarna släktens liv samt belysa bygdens utveckling”. I början hade man inget museum att ha de insamlade föremålen i och inte heller medel att bekosta ett sådant. 1918 anordnades ett lotteri som gav ett netto på inte mindre än 16.000:-. Vinsternas totala värde var 24.000:- och bestod bland annat av möbler, hästselar, kostymer, guldur och ”en byggnadstomt vid Mellbystrand”.
1931 lades nya sparrar och nytt torvtak på högstugan. Textilier och bonader samt lösa inredningsföremål placerades och ordnades som bruket var i den sydhalländska skogsbygden. Golven lades om i härbrena och det västra (numera södra) härbret inreddes till vaktmästarbostad. Då flyttades föremål därifrån till det andra härbrets båda våningar.
För att ”bereda lämpligt utrymme” och göra föremålen ”tillgängliga för allmänheten” började föreningen 1932 uppföra en museibyggnad vilken invigdes 1934. För att klara av finansieringen sökte föreningen anslag av stadsfullmäktige med motiveringen att ”det bör även vara klart, att ett museum, om än i mindre skala, dock utgör en attraktion för den plats, där det är beläget. Dessutom bör det vara av intresse för staden och orten att ej alla här hemmahörande föremål av kulturhistoriskt värde hamna i ett större museum, där de försvinna i mängden av andra samlingar”. Museet, som sålunda inreddes med föremål från trakten, består av ett stort och två mindre rum samt övervåning som förvaringsutrymme. I stora rummet har olika teman byggts upp; på ena långsidan finns jordbruks- och hantverksredskap, på andra långsidan finns köks- och tvättredskap, på ena kortsidan finns konstföremål med tydlig lokal prägel och på andra kortsidan finns stenåldersfynd. I de två mindre rummen finns textilier respektive föremål från Laholms gamla apotek.
1938-1960 var Emma Persson vaktmästare i Ebbaredsstugan och då bodde hon och hennes son Folke i huset. Emma var hemma för det mesta och på så vis kunde man gästa stugan och museet i stort sett när som helst. Det finns än idag många laholmare som minns Emma och Folke. Numera är det inte öppet fullt så mycket, officiellt bara på onsdagseftermiddagar och tisdagskvällar under sommaren, men är det hyfsat väder så är det god chans att där finns någon som kan släppa in och guida gäster andra dagar under sommaren också, då företrädesvis på eftermiddagar. Coronafria år är det öppet hus hela dagen i samband med nationaldagsfirandet i Stadsparken.
Text: Kent-Ove Bengtsson
Foto: Ulrika Träff
