”Oberörd av tid och tilldragelser”
”Mitt hjärta bor i en gammal gård….”
Så heter det i en dikt från 1917, och även om skåneskalden Theodor Tufvesson (1884-1947) beskrev en plats på slätten, är det mycket i texten som för tankarna till Bollaltebygget i Knäred.
Här bodde de gamle, här gled deras liv
i tid för längesen gången,
så stilla som rågens julisus
en afton i gåravången.
”Gömd i ljung och löväng låg den gamla gården i Bollaltebygget, när fil kand Harald Nilsson, numera museichef i Landskrona, upptäckte den på ett av sina etnografiska strövtåg i hembygden. Det var 1926”.”
Så inleder laholmshistorikern Axel Ejwertz (1894-1972) sin bok om Bollaltebygget (1960) och fortsätter: ”Anläggningen med sin slutna fyrkant av byggnader var som en uppenbarelse från flydda sekler… Men det var ingen spöksyn. Rök ringlade ur skorstenarna, och pelargonier glödde i fönstren. Människor bodde och verkade där med bohag, redskap och sedvänjor från det gamla bondesamfundets dagar utan att ha tagit obotlig skada av den nya tidens stormflod, som brusat förödande fram över så mycket gammalt och fornt, särskilt i allmogekulturen.”
Professor Sigurd Erixon (1888-1968) intresserades för projektet, och trots ansträngd ekonomi – Ebbaredsstugan och museet i Laholms stadspark hade slukat stora summor – bestämde sig Södra Hallands hembygdsförening för att förvärva gården i Bollaltebygget. Knäreds mest betydande politiker på den tiden, riksdagsmannen Nils Johansson i Brånalt (1864-1941), uppvaktade landshövdingen, riksantikvarien, lotterimedelsbeviljare och självaste finansministern för att få loss pengar. Ett par stora fester ordnades, och 1935 kunde affären föras i hamn. Säljarna, lantbrukarparet Artur och Martina Assarsson, uppförde nya gårdsbyggnader i närheten och fortsatte att bruka jorden. En liten del av marken undantogs dock närmast kulturminnesgården och tillhör det nuvarande kulturreservatet, liksom en bit av grannen Kenneth Sunessons skog samt den angränsande ljungheden, ägd av landstinget (regionen). Genom länsstyrelsens försorg har en vandringsled anlagts.
1980 blev Bollaltebyggetsgården byggnadsminne. Södra Hallands hembygdsförening innehade anläggningen fram till 2008, då Knäreds forskarring och hembygdsförening tog över ägande och skötsel. Gården drivs med ideella krafter men med välvilligt stöd av länsstyrelsen. Sommartid håller man öppet för besök och även en livlig programverksamhet. Sedan 2009 är Bollaltebygget kulturreservat.
Och kultur är ett begrepp som verkligen kan kopplas till Bollaltebygget, även om coronaepidemin under 2020 avsevärt begränsat verksamheten. Det största kulturevenemanget genom tiderna måste nog sägas vara inspelningen av Kaj Munks ”Ordet”, som med Gustaf Molander som regissör blev film 1943. Mycket av inspelningarna var förlagda till Bollaltebygget, och ortsbefolkningen kunde på nära håll stifta bekantskap med den tidens storheter som Victor Sjöström, Inga Landgré, Rune Lindström och Stig Olin.
Under åren har många frivilliga insatser gjorts vad gäller öppethållande och underhåll. Halmtaken bestås noggrann översyn och läggs om när så behövs. Den senaste tiden har en toalettbyggnad tillkommit, halmtäckt även den och väl inpassad i det övriga bostadsbeståndet.
Den vanligaste frågan från besökarna är denna: Vilken ålder skall anges för Bollaltebygget? Frågan är inte helt enkel att besvara, men den första gång Boldadt Böggit träder fram ur källorna är tidigt 1600-tal.
Gården har bevarats i ursprungligt skick, men någon gång på 1800-talet hade manhuset byggts om, så att mittpartiet fått samma takhöjd som de båda härbrena. För att Bollatebyggets boningshus skulle få tillbaka sitt gamla utseende köptes från en av grannbyarna, Jonsnahult, en ryggåsstuga, som fogades in mellan högdelarna. Med från Jonsnahult följde många gamla bohagsting och allmogebonader med bibliska motiv. Dessa sätts upp varje år, och besökarna kan då beundra högstugan (Jonsnahultsstugan) med ursprunglig ”dragning” av bonader, drätter och hängkläden.
Poet på planka
I ”långafarste” (vardagsförstugan) finns en gammal planka med inskurna bokstäver, som kan vara värda att studera. Plankan har ursprungligen funnits i trösklogen. Enligt Axel Ejwertz är skrifttecknen gjorda av Johannes Persson (född 1786), och förutom initialer och årtal finns där en dikt, delvis på dialekt. Översatt till modern svenska lyder den sålunda:
Uppfriskas kan en en döv och blind
men aldrig flickors bleka kind;
en gammal trädgård kan bli ny
men aldrig flickors hy.
Ett år eller två går snart förbi,
sen börjar Malin gammal bli,
sen är det ute med allt frieri.
I sin skrift om Bollaltebygget angavs inte var Johannes, sonen på stället, fått inspiration till skaldestycket, men i boken om Vippentorpet i Ysby avslöjade Ejwertz genom uppsatsen ”Hovpoet på trösklogen” författarens rätta identitet, nämligen Olof von Dalin. Versen finns i dennes ”Poetiska arbeten” 1783 och hade förts vidare genom muntlig tradition och fått vissa förvanskningar.
På plankan från trösklogen finns också en annan text, som är svår att tolka. Axel Ejwertz, som inte bara var lokalhistorisk forskare och hedersdoktor i Lund utan också en språkmänniska med stor glädje för eleganta formuleringar, skrev om denna inskrift:
Ett massivt mörker vilar …över den ramsa, som avslutar texten på plankan och som ifråga om obegriplighet inget sibylliskt orakelspråk kan överträffa. Kanske är det en urgammal magisk formel, uppfångad ur någon kringvandrande volvas mun och buren på folktrons mäktiga vingar genom en skymning av hedendom och sekler.
Fast så konstig är den kanske inte, om man tänker sig att skrivaren hade knärbomålet som sin munart och skrev U som V, eftersom den bokstaven var lättare att karva in. Texten :
KREANA OK MARE
NAGEN GE : VMÅN
Å SÅ PLAK PETAB
Å DE STORA OK SMÅ VALA.
En tolkning är denna:
Kreana och Marena
genge (gick) utmed ån
och så plockade de
både stora och små ålar.
Töserna hette kanske Kreana och Marena, även om namnen verkar besynnerliga, men att de plockade ”uala” (ålar) är däremot inte så konstigt. Den fisken fanns förr i rikliga mängder i både åar och mindre vattendrag och slingrade sig stundom fram i daggigt gräs.
Skvaltan i Blankan
I närheten av Bollaltebygget finns en gammal kvarn, som också den förtjänar sin historia.
Sigfrid Carlsson i Knäred var ortens skrivkarl – bankman, begravningsentreprenör och förrättare av bouppteckningar. Den 18 juli 1941 fick Valdemar Isaksson kvitto på att köpehandling upprättats mellan Knäreds SLU (nuvarande Centerns ungdomsförbund) och ägarna till en skvalta i Elmhult. En femma tog Sigfrid Carlsson för sin insats.
Men redan ett par år tidigare hade frågan om förvärv av kvarnen väckts. Den 11 december 1939 avfattade jägmästare Erik Nordin på Skogsvårdsstyrelsen ett brev till Hallands museiförening: ”Undertecknad har denna dag utverkat löfte av ungdomar i Knäreds SLU-avdelning att iordningställa den skvaltkvarn, som finnes i Älmhults by av Knäreds socken. Kvarnen tillhör fastigheten Älmhult 1:7 och 1:11 gemensamt (ägare bröderna Gustafsson och John Karlsson). Arbetet kommer att igångsättas snarast, bl.a. av Karl Axelsson, Myllehyltan. Jag har velat underrätta museistiftelsen om detta för att arbetet må kunna utföras under sakkunnig ledning.”
Skvaltkvarnen från 1825 förblev dock inte länge i det politiska ungdomsförbundets ägo. Det ansågs riktigare att ansvaret överläts till Södra Hallands hembygdsförening med dess kulturminnesvårdande verksamhet. Planerna var att flytta den till en plats i närheten av hembygdsgården i Bollaltebygget. Och dit till Blankan kom den också småningom. Men det tog tid!
I årsberättelsen för 1948-1949 konstaterade hembygdsföreningens intendent Axel Ejwertz, att ”föreningens skvaltkvarn i Elmhult bör ses om” och att ”det nu är flera år sedan den undergick en genomgripande renovering”.
I verksamhetsberättelsen den 24 augusti 1957 noterades, att skvaltkvarnen i Älmhult (olika stavningar förekommer på byanamnet) ”ägnats stort intresse”, och att byggmästare Henning Bengtsson förklarat sig villig att flytta den ”till forsen vid Bollaltebygget, där gårdens skvalta tidigare hade sin plats”.
Så monterades kvarnen ner, men den hamnade i ”malpåse”. Sensommaren 1958 gjorde en LT-medarbetare besök på Bollaltebygget, och i en artikel den 27 augusti kan läsas:
”I ett uthus hittade vi en hel del stora stockar – det är den gamla skvaltkvarnen i Elmhult, som tagits ner för att på nytt uppföras i en bäck ca 7 à 800 meter från gården.” Optimistiskt noterades att detta kanske skulle ske ”redan i höst”.
Men så snabbt gick det ingalunda. Först skulle man hitta en lämplig plats.
När hembygdsföreningen 1935 övertog Bollaltebygget, fanns gårdens gamla skvaltkvarn fortfarande kvar – tyvärr dock i så dåligt skick, att den inte gick att rädda. Den var annars unik såtillvida, att det var en parkvarn, alltså med två kvarnar i samma hus. Byggnaden delades av de två bönderna i byn, Nils Johansson och Johannes Nilsson. Kvarnarna var i bruk ännu på 1920-talet. I Axel Ejwertz̕ bok om Bollaltebygget heter det: ”Länge maldes där all rågen för gårdens behov, men havren måste man skicka till en större kvarn; annars hade det blivit för drygt. När stenarna var nyhackade och det fanns tillräckligt med vatten, kunde man mala två tunnor råg om dagen. De båda grannarna brukade skiftas om, så att de använde kvarnen varsin dag”.
För att återuppföra Elmhults-kvarnen valdes en annan plats, en bra bit nedströms det tidigare läget. Den 16 september 1961 skrevs ett kontrakt med makarna Helmer och Elsa Svensson i Blankered. De upplät välvilligt ”för all framtid, utan några som helst anspråk på ersättning, vare sig nu eller framdeles” dispositionsrätten till mark och tillhörande vattendrag. Undertecknare för hembygdsföreningens räkning var Birger Svensson i Kyrkhult och Einar Svensson i Knäred.
Men därmed var inte alla bekymmer ur världen. Det tog ytterligare sju år, innan planerna på ett återuppförande kunde förverkligas. Lördagen den 3 augusti 1968 publicerade HP ett reportage om kvarnen, som ”sedan ett tiotal år tillbaka varit lagrad i kulturminnesgården i Bollaltebygget”. Nu var snickarna Oskar Johansson i Edenberga och Tage Hansson i Laholm, tillsammans med Bollaltebyggetsgårdens vaktmästare Aron Johansson, i full färd med slutarbetena på det projekt, som med kommunbidrag startats under våren och även inkluderade nytt kvarnhjul och ny vattenränna. Alla gamla stockar gick inte att använda. Friskt virke behövdes till takbjälkarna.
2008 övergick Bollaltebyggets kulturminnesgård till Knäreds forskarring och hembygdsförening. I överlåtelsen ingick också skvaltan, som var i stort behov av renovering. Med föreningens ordförande Rolf Åkesson som drivande kraft och med goda medhjälpare (bland annat Evert Svensson, Evert Wikingsson och Bruno Andréasson) igångsattes arbetena under 2011. Området kring anläggningen röjdes, nytt dammfäste gjordes, liksom nytt kvarnhjul och nytt lätteverk – den konstruktion som gör det möjligt att reglera avståndet mellan ”liggaren” (den fasta kvarnstenen) och ”löparen” (den roterande).
Anläggningen har provkörts, och sensommaren 2013 var det dags för återinvigning. Varje år sedan dess ingår ”Kväll vid kvarnen” som ett inslag i Bollaltebyggets sommarprogram. Mjölet från skvaltan kan (om kvaliteten blir skaplig) användas till brödbak i den ugn, som föreningen har i ett av uthusen vid sitt andra byggnadsminne: Lottens i Västralt. Mängden torde inte bli särskilt imponerande, och man får kanske använda samma metod som mannen med gråsparvspastejerna. Han drygade ut varan med hästkött enligt principen 50-50, alltså en gråsparv/en häst. Med en nypa mjöl från skvaltan och resten ”köpegods” kan man försvara marknadsföringen: ”Bröd med mjöl från egen kvarn.”
I gamla tider tålde inte alla skvaltkvarnar dagens ljus. 1625 hade regeringen kommit på ett nytt sätt att förstärka statskassan. Avgift skulle betalas till kronan för all spannmål, som fördes till odalkvarn för att malas. Men allmogen var inte förtjust över denna kvarntull. Somliga skvaltor förlades därför till otillgängliga ställen för att undgå kontroll. Det ohållbara skattesystemet slopades 1634 och ersattes med mantalspenning.
Det har funnits många skvaltkvarnar i Knäred. Albert Sandklef, museichef i Varberg, skrev 1936 en uppsats i tidskriften Vår Bygd med utgång från den halländska kvarnkommissionen 1697. Detta år hade socknen 40 skvaltor, och den i Bollaltebygget uppgavs vid besiktningen vara ”lijten” men ”af godh Situation”. Femtio år senare tog sig prosten Benedictus Montan (Bengt Svensson, innan han latiniserade sitt namn) för att på nytt räkna skvaltorna. Då hade antalet ökat till 74.
Nu finns en enda kvar i Knäred. Efter upprustningen har den återfått rösten och sjunger sin sträva sång i ån vid Blankered.
Text: Roland Andreasson
Foto: Ulrika Träff
