Det är onekligen något visst med det, att växa upp i en sommarort vid havet. Samhällets förändring under säsongerna. Och det är definitivt intressant att reflektera över det i vuxen ålder, att se tillbaka på det man känt.
Jag var definitivt inte en av de coola kidsen när jag växte upp. Långt ifrån. Osäkerheten lyste hela tiden från mig, i varje fall kändes det så. Därför roar det mig extra mycket idag när vänner från vuxenlivet har den bilden av mig. Det är både smickrande och komiskt. I ett sammanhang var jag i alla fall väldigt säker och trygg – nämligen i det faktum att jag minsann var en året runt boende i en semesterort.
Idag ser jag väldigt annorlunda på sommarstäder. Jag gläds åt kontrasterna i samhället under sommarhalvåret vs. vinterhalvåret. Jag gläds åt att så många människor får uppleva den glädje en ort (i det här fallet Skummeslövsstrand) kan ge. Med den vuxnas perspektiv gläds jag alldeles väldigt åt att en så kär plats är en inflyttningsort och frodas, och slipper sörja en utflyttningsort. Jag ler när jag ser personer med sommarboende besöka dem under andra tider om året, glad å deras vägnar. Glad över att de får uppleva hur magisk platsen är under andra tider på året. Dess stillhet och skönhet.
Med den vuxnas perspektiv gläds jag alldeles väldigt åt att en så kär plats är en inflyttningsort och frodas.
Citykatten i Skummeslöv 
Growin’ up in da hoods
Men den här tryggheten och självsäkerheten som sagt. Den var det något visst med. Att veta att “här är jag minsann född och uppvuxen, vägarna och havet finns i mina ådror”. Den gjorde att en osäker tjej kunde sträcka på ryggen lite extra. Känna sig lite coolare, lite starkare. Det var ju faktiskt mina hoods.
Jag har försökt förklara den barndomens och ungdomens känsla ibland, men antingen förklarar jag som en kludd (inte omöjligt) eller så vill andra vuxna förneka den ovärdiga känslan. Faktum kvarstår dock. Och ingen beskriver den känslan så bra som Alex Bennheden. Hela hans debutroman genomsyras av den där självsäkerheten en i grunden osäker människa kan få av att känna sig trygg i orten. Att vara den som bor där ÅRET RUNT minsann, och inte bara under en kort period. Att veta hur havet slår, även om vintern. Att känna till resten av årets ödslighet, som kan ha något fridfullt över sig.
Hög igenkänning
Det är onekligen något visst med det, att växa upp i en sommarort vid havet. Samhällets förändring under säsongerna. Och det är definitivt intressant att reflektera över det i vuxen ålder, att se tillbaka på det man känt. Allt det där lyfts så klockrent och igenkännande i Ladan brann och morsan dansade till Ricky Martin. Nog för att den utspelar sig i Falkenberg, men igenkänningen är så hög, så hög. Det har verkligen varit en bok att tänka tillbaka till, att fastna i såväl som vid första läsningen när det var i form av ett manus på datorn, till när jag tänker på den.
Även om ljumma och långa sommarkvällar nu är blott ett ljuvligt minne blott under några månader framåt, går det ingen nöd på mig.
Jag är så stolt över att som förläggare ha varit en del i den här berättelsen. Att få vara dess förlag och följa vägen från manus till den vackra bok den är idag. Må vara att jag är färgad av att redan känna till dess innehåll, men jag tycker verkligen att jag hör vågornas skvalpande och ljudet av en fest någonstans långt bort när jag ser Janie Jagborns omslag. Jag känner den friska, salta vinden. Tänk att en bok kan ha den effekten på en, trots att man känner den ut och innan.
Även om ljumma och långa sommarkvällar nu är blott ett ljuvligt minne blott under några månader framåt, går det ingen nöd på mig. Nu när höstvindarna kommer njuter jag lite extra av den skummeslövska sältan, lugnet och kontrasterna i de friska vindarna. Och en god bok.
