”Nu frågas, varför dessa tre böcker behandlas annorlunda än andra.”
I en insändare i Hallandsposten, Laholms Tidning och Sydhalland den 13 april 1943 ställer den pensionerade provinsialläkaren Alfred Söderberg en öppen fråga till Laholms stadsbibliotek, gällande tre nyligen skänkta böcker: Bruna boken om riksdagsbrand och Hitlerterror (1933), Vita boken om morden den 30 juni (1935) och Den gula fläcken: utrotandet av 500,000 tyska judar (1936). Söderberg misstänker politisk censur, ty titlarna har plockats bort från den förteckning med nyförvärv som biblioteket publicerar i lokalpressen, trots att verken är registrerade och tillgängliga för utlån. Ett uttalande från en av bibliotekarierna vägleder honom: minst en av böckerna, Den gula fläcken…, har bedömts som »aggressiv«. Söderberg skriver:
Nu frågas, varför dessa tre böcker behandlas annorlunda än andra. […] I varje fall är det tydligt, att biblioteket velat undanhålla läsekretsen kännedom om att dessa böcker finnas tillgängliga å biblioteket. Biblioteksstyrelsens ordförande har förklarat, att styrelsen förbehåller sig rätt att avgöra, vad som är förenligt med bibliotekets intressen. Dessa skulle alltså anses hotade, om böckernas befintlighet omtalades i pressen, en uppfattning, som förefaller mycket verklighetsfrämmande.
Biblioteksstyrelsens ordförande avböjer Hallandspostens och Sydhallands inviter att kommentera ärendet. I en skrivelse drygt två veckor senare väljer Söderberg att informera Laholms stadsfullmäktige om kontroversen, varpå biblioteksstyrelsens ordförande till slut svarar:
Det är huvudsakligen nyutkomna böcker som vi införa i tidningsförteckningen och inte äldre sådana. De nämnda böckerna äro katalogiserade och finnas i bibliotekets hyllor. […] Jag vill hoppas, att denna lilla sak inte på något sätt skall verka menligt för bibliotekets vidkommande.
Ett intressant samband är att en lokalt känd före detta nazistledare är suppleant i biblioteksstyrelsen 1943 (och även tidigare och senare). Hans eventuella inflytande i frågan förblir likväl en gissningslek.
Förintelsen i sydhalländsk press
Det här utspelades sig alltså våren 1943, under en tid när det började klarna för allt fler svenskar att det pågick ett systematiskt massmord på Europas judar. Uppgifter om Nazitysklands folkmord – det som senare blir känt som Förintelsen – började cirkulera i den sydhalländska pressen i december 1942 och februari och mars 1943. Det är tydligt att rapporteringen liknar den i flera stora svenska tidningar. Termen »utrotningskrig« figurerar, liksom siffran två miljoner döda. Att »hundratusental [judar] ha jagats till döds eller helt enkelt slaktats ner som djur«, som författaren Harry Blomberg skrev i en krönika i Hallandsposten den 10 april 1943, har inte formatet av en nyhet längre. (Han uppgav också siffran två miljoner »likviderade«.) I verkligheten var det förstås fler än så.
Alfred Söderberg var inte ensam i Laholm i kampen mot nazismen, såväl liberala Hallandsposten som Socialdemokraterna och Bondeförbundets lokala ledning tog tidigt avstånd från den nazistiska/pronazistiska rörelsen. Likväl är hans utmärkta, och för honom mycket karaktäristiska, initiativ att ställa biblioteket mot väggen en fin påminnelse om vad en enskild person kan bidra med i arbetet för frihet och demokrati.
Fattig arbetarson blev framgångsrik läkare
Alfred Söderberg föddes i Laholm den 2 augusti 1863 som yngste son till den fattige handskmakaren Anders Jakob Söderberg och Anna Nilsdotter. Hemmets resurser var ytterst små, närmast obefintliga, men den målmedvetna modern hade bestämt sig – de två sönerna var ämnade för högre studier. Begåvning och ovanlig flitighet förde lillebror vidare till läkarprogrammet i Lund 1883 och en med.lic. vid Karolinska institutet i Stockholm 1890. Karriären tog snabbt fart och Söderberg arbetade bland annat som provinsialläkare i Kalmar, Malung, Älmhult och Kungshamn. I Kungshamn var han med och startade det populära kurhotellet Smögens Hafvsbad (som finns kvar än i dag) och blev år 1900 utsedd till ordförande i ortens municipalfullmäktige. Söderberg var politiskt intresserad, aktiv i nykterhetsrörelsen och under en tid Folkpartiet »De frisinnade«, och tog tillsammans med hustrun Agda ofta ställning för samhällets svagaste. Han var också en tidig förespråkare för allmän och kvinnlig rösträtt.
Söderberg avslutade yrkeskarriären i Karlshamn, dubbades till riddare av Nordstjärneorden för sin livslånga läkargärning, och gick i pension 1926. Samma år dog Agda, endast 57 år gammal, och tiden som följde bjöd på fler jävligheter. Våren 1934 dog deras dotter, Inga Berg, 43 år gammal, troligen av hjärtfel. Och året innan hade hans storebror, komministern J.A. Söderberg, gått bort efter en längre tids sjukdom.
Änkemannen Söderberg valde därefter att flytta tillbaka till barndomsstaden Laholm. »Jag har inte kunnat förlikas med tanken att vila i någon annan jord än min hemstads« berättade han för Hallandsposten inför sin 75-årsdag, i en stor artikel med rubriken »Energisk mamma i Laholm gjorde sina båda söner till lärda och aktade män«.
Han var också, så fort tillfälle gavs, en ivrig beskyddare av Laholm och södra Halland. Redan i Karlshamn drabbade han samman med litteraturprofessorn, tillika Svenska Akademiens ledamot, Fredrik Böök om namnformerna Hallandsås respektive Hallandsåsen. Söderberg förordade, till skillnad mot Böök, det förstnämnda. Efter outtröttligt forskande och kampanjande i frågan fick han till sist Böök att ändra sig. Även Trafikverket förordar i dag namnformen Hallandsås, även om den vanligaste beteckningen i folkmun tycks vara, till Söderbergs postuma förtret, Hallandsåsen.
Láholm eller Lahólm
Hösten 1940 gav han sig in i en annan språkpolisiär fejd. I en skrivelse bad han stadsfullmäktige att ta ett definitivt beslut om det korrekta sättet att uttala »Laholm«, det vill säga med betoning på den sista stavelsen: Lahólm (och inte Láholm). Som bevis för sin sak hade Söderberg en rad auktoriteter, bland dem Jöran Sahlgren, professor i nordisk ortnamnsforskning och föreståndare för Svenska ortnamnsarkivet i Uppsala. Allt för många uttalade nämligen stadens namn fel, inklusive tågkonduktörer, vilket smittade av sig på både invånare och besökare. Stadsfullmäktige biföll förslaget den 27 september 1940, och borgmästaren riktade ett särskilt tack till Söderberg för hans engagemang i såväl denna fråga som andra rörande Laholm.
Alfred Söderberg dog i Laholm den 22 april 1946, vid en ålder av 82 år. Några dagar senare publicerade lokalpressen en poetiskt formulerad levnadsteckning över honom, skriven av författaren och lokalhistorikern Axel Ejwertz. I texten framträder bilden av en hederlig man, en envis och frihetsvurmande individualist, som brann för Laholm och försvarade de små och svaga. På vilken sida han stod i det nyligen avslutade världskriget rådde det naturligtvis inga tvivel kring:
»Under den stora ödeskampen mellan demokratierna och diktaturstaterna ställde han sig med brinnande lidelse helt och fullt på de förras sida, och han följde andlöst med bävande hjärta kampens skiftningar ända till slutet.«
Att en av livet så hårt prövad man som Söderberg, med knappt ett års marginal, hann uppleva Nazitysklands villkorslösa kapitulation känns, i brist på bättre ord, rättvist.
Källor och litteratur:
Nazismen, motståndet och lokalpressen i Laholm med omnejd 1933–1945 (Linus Hertley-Lundberg, 2022), Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (Klas Åmark, 2016), Svenskt porträttgalleri, avdelning XIII, Läkarekåren (Red. Albin Hildebrand, 1911), Laholms kommunarkiv, Aftonbladet, Bohuslänningen, Dagens Nyheter, Hallandsposten, Laholms Tidning, Norra Bohuslän, Sydhalland.
Den här artikeln är ursprungligen publicerad i Gamla Laholms årsbok 2023.
